Tidern rusar och går samtidigt långsamt. Vår mamma är gammal och sjuk. Långsamt rinner livet ifrån henne. Långsamt förlorar jag min mamma. Min sorg är tung och långvarig. Jag har sörjt henne i flera år. Sörjt hennes förlorade förmågor, lidit med hennes smärta, kastats mellan förtvivlan oro och hopplöshet. Det finns inte mycket jag kan göra . Nu är vi vid den sista tröskeln men ingen vet hur länge vi ska stå där på tröskeln och vänta. Väntan är oviss och svår. Vår mamma ligger där i sängen kanske utan så mycket smärta och oro men bortanför kontakt. Vi säger hej och och hon känner igen mig och sen somnar hon och glider in i en annan värld.
Kvar står jag vid sidan om oförmögen att hjälpa.
Jag ger henne saft och vatten att dricka genom sugrör.
Jag smörjer hennes torra läppar. Jag klappar hennes torra kinder och stryker hennes hår. Jag kramar hennes hand och hon ser ibland på mig med trötta ögon. Efter ett kort tag smiter jag ut genom dörren. Jag orkar inte möte döden som finns som en skuga i rummet.. Jag vet inte hur jag ska hantera tystnaden., ordlösheten, kontaktlösheten.
