Innan sömnen kommer

Gick och la mig. Men oron grep mig. Gick upp igen. Rastlöshet och oro river i mig. Försöker läsa. Vill inte. Ingen berättelse når fram till mig. Oro kanske snarare olust. Denna brist på lust oroar i sig. Lust är förväntan och nyfikenhet. Brist på lust är frånvaron av detsamma. Kvar blir en gnagande känsla av något som är svårt att formulera. Jag vill vara i fred. Jag vill inte behöva anpassa mig efter andras viljor och förväntningar. Jag vill  ha en bubbla där jag får vara. Kanske inte helt ensam, gärna i ett sammanhang men utan krav. Jag vill leva i långsamhet och eftertänksamhet. Jag vill göra en sak i taget och utan brådska. Jag vill baka bröd. Jag vill promenera länge. Jag vill sortera mina papper. Jag vill damma mina böcker. Jag vill ligga på soffan och titta ut på trädkronorna och jag vill inte att någon ska fråga vad jag håller på med. Jag vill ha tankeutrymme och rymd. Det är svårt att vara i en familj. Ännu svårare att vara utan dom men det är svårt att vara i samklang med dem jag älskar och lever med. Jag motsvarar inte deras förväntingar. Säger vem? Säger jag! Jag orkar inte alltid med dom. Jag kan inte kommunicera mina tankar med klarhet och stringens. Jag vill ha förståelse men orkar inte bemöda mig om att förklara. Älskade älskade älskade ni. Jag håller så oändligt mycket av er men jag skulle vilja ha lite distans. Jag skulle också vilja ha lite mer närhet. Jag skulle så gärna vilja att ni kunde läsa mig på ett sätt så jag slapp försöka kommunicera mina känslor. Är det för mycket begärt?  Det är oerhört mycket att begära. Det är orimligt. Det är natt nu. Natten övergår strax i ny dag. Natten är dagens moder. Natten är tiden för kontemplation. Natten är tystnad och trivsel.

Jag går

Jag skapar mellanrum i tiden.
Jag kliver av bussen.
Jag går de sista 20 minuterna till mitt jobb.
Det blir en lucka i tiden då jag hinner vakna, tänka, fundera.
Mina steg ger en rytm åt tanken.
Morgonen ljusnar.

Ingen panik

Snart men inte än. Just nu är det bara grådisig november.

Vi närmar oss dock december.

Förväntan stiger för några.

Förtvivlan ökar för andra.

Föreställningar om vad vi ska och bör göra inför helgerna som kommer ser olika ut.

Tiden där jag som mamma kunde ordna är borta

Helger kommer och går. Tiden blir en annan när väckarklockan inte väcker mig när mejlen vilar och jag har tid för annat än jobb. En fest, en utflykt till en bror, promenader och utsikt över ett grått och stilla hav i havsskrud. Lejongult, brunt, stänk av rött, gråa klippor, leriga stigar, mat och prat. Ett mellanrum mellan två veckor, en helg, en bit av mitt liv.

Jag tänker sällan på vem jag är - det är som det är - nu i denna tid när jag är + 50. Jag tänker ofta på vad jag vill. Det är svårt att hitta svar på. Vem jag är och vad jag vill kanske hör ihop men de mer existensiella frågorna har klingat av. Jag ser på de unga i min familj och lider med deras kval. Jag hör meningar, lösryckta tankar och känslor som jag känner igen och som handlar om deras förhoppningar, kval och livsfrågor. Jag ser min vackra dotter och jag önskar henne väl. Jag önskar henne allt gott. Jag vill hennes bästa. Och jag kan inte riktigt nå henne där hon är nu i sorg och vånda över tillvaron. Det smärtar henne och det smärtar mig. Tiden där jag som mamma kunde ordna är borta. Hon måste ta sina egna strider, leva sitt svårmod, hitta sin glädje. Jag försöker gå bredvid henne men min otillräcklighet är påtaglig.

Hur mås det idag?

Kommunikation mellan människor kanske är en av de svåraste utmaningarna vi har.
Att prata vardagligt, dela upplevelser, tankar känslor. Att tydligt kommunicera vad man vill. Att ta emot vad människor säger. Det finns så många hinder, vi hör vad vi vill, vi tolkar, vi missförstår.
Och ändå... så lyckas vi nästan varje dag att prata med varandra. Varje dag består av samtal, överenskommelser, skratt och känslor. Och ibland så händer det magiska att det verkligen klickar att samtalen flyter, tankar flödar och bägge parter känner sig starka, glada och förstådda.

Idag har inte varit en dag av det senare slaget. Det känns som jag vandrar omkring på ett minerat fält både hemma och på jobbet. Jag är rädd att trampa fel. Rädd för att utlösa minan som ligger nedgrävd någonstans på fältet osynlig och förrädisk. Det har varit en stum dag. Jag har pratat, men orden har inte studsat mellan väggarna, glädjen har varit frånvarande, Jag är rädd för utbrott. Jag är rädd för att missförstås. Jag är orolig för hur mina ord ska tolkas och förstås. Vem beror det på? Är det jag som sändare eller mottagaren som inte är kompatibla med varandra. Vad vet jag. Det är kväll och jag låter orden vila.

Att blicka bakåt men att tänka framåt.

Jag har städat ett förråd där minnena var staplade på varandra. Vi kastade och sorterade; glas, papper, brännbart, metall. Där fanns gamla studieböcker, skrivhäften, pussel, spel, dockserviser, porslin, julprydnander - allt i en osorterad men ibland sorterad röra. Jag öppnade ett lock till en kartong och upptäcker en låda med brev, i en korg ligger min första Kodak instamatic kamera och ett gammalt id kort.

Det är min barndom och mina rötter jag håller på att rensa i när vi går igenom mammas hus. Vi är rationella. Jag är också rationell men det frestar på. Jag blir känslosam och melankolisk över tiden och vårt förhållande till tingen. Det är ju inte dockan i sig från 1967 som gör mig ledsen, det är hur tiden går och känslan av att inte veta vart den har tagit vägen och hur jag förvaltat den som drabbar mig. Jag vill stanna där ett tag - bland  gamla papper och minnen samtidigt vill jag bara ha det klart, vara rationell och inte dyka ner i minnets brunn. Kluvna och  motsägelsefulla känslor som egentligen inte handlar om sakerna i sig utan om minnen, kärlek och  barndom.

I väntan på....

Jag väntar. På bättre tider. I väntan på det väntar jag i första hand på kvällen då jag ska se en dansföreställning. Jag är inte riktigt påkopplad. Nedkopplad. Inte avkopplad. Jag väntar. Väntar på att känna lust. Lust att ta itu med. Förändring. Men vet inte vilken förändring.
Små steg i ny riktning

Utnyttja tiden

Hemma och sjuk och jag tänker att jag borde utnyttja tiden. Till något annat än att ha ont i ryggen. Jag tänker att jag borde ta vara på dessa dagar som plötsligt finns. Jag tänker att jag borde reflektera. Jag tänker att jag borde skriva listor på vad jag vill, vart jag vill, vem jag är, lista styrkor svagheter, fundera över saker jag ska ta itu med och överhuvudtaget strukturera upp livet en smula. Nu när jag har tid.

Gör jag det? Nej naturligtvis inte. Självklart låter det sig inte göras. Jag är trött. Jag är sjuk. Jag har ont. Jag vill bara vara i ett annat tillstånd än det jag befinner mig i. Jag börjar dessutom tänka att jag har lagt listskrivandet bakom mig. Det känns inte som en bra väg för att gå framåt. Det känns som ett föråldrat system. Det känns som något en yngre version av mig själv höll på med. Den aktuella versionen av mig själv vet faktiskt inte riktigt hur hon hanterar olika saker av den karaktär som ovan beskrivits.

Att vara på väg.

Hur långt kan ett mellanrum vara för att kallas ett mellanrum?
När blir tiden mellan två tillstånd inte längre en tillfällighet utan snarare av permanent karaktär?
Jag vet inte.
Jag känner mig dock som jag är på väg bort från något utan att veta var mitt mål är.
Och det känns som jag varit på väg ett bra tag.

Denna dag

Det är synd om människorna.
Det är svårt att handskas med tillvaron.
Det är även underbart att vara människa och fantastiskt att leva. Det beror på vilka perspektiv man har. Vilket utsiktstorn man tittar från. Det kan även bero på hur sikten är den dagen, dagsljus, dimma, dis...
Det kan även ha att göra med vilka glasögon man bär och om man överhuvudtaget har kommit ihåg att sätta på sig glasögonen.
Just nu är det en djävla sörja.
Just nu är det många kring mig som klafsar omkring i leran.
Jag borde lyssna. Jag borde förstå. Jag borde vara en bättre människa men allt jag vill är att skrika.
Jag borde kanske även sörja att människor som står mig nära mår dåligt.
Den nya folksjukdomen att må dåligt på obestämda eller bestämda vis är smittsam. Jag ska inte förta någons smärta men perspektiven blir galna emellanåt. Att må dåligt blir ett sätt att konversera:  Låt oss jämföra hur dåligt vi mår!
Att vara ledsen jämställs med ångest. Oro jämställs med ångest. Nojor över att inte duga, inte räcka till, inte leva upp till förväntningar tillåts breda ut sig och ta proportioner som inte står i proportion till verkligheten.
Känslorna tar över och styr och ställer över oss på ett sätt som inte är rimligt. Ibland måste man lite till vad man hör. Man måste ta in vad man ser. Vi har fått en hjärna. Hjärnan kan resonera logiskt. Vi behöver inte marinera oss i självömkans förrädiska spegelyta.

När jag stannar upp, när jag bromsar farten och lutar mig tillbaka så händer något.
Just nu ofrivilligt parkerad i vår soffa för mina luftrör värker och huvudet sprängs men ändå - jag är där jag är.
Vad händer?
Tankarna virvlar i en nedåtgående spiral. Svindlande snabbt, obarmhärtigt, oförsonligt.
Redan svag blir jag ännu svagare.
Dagsljuset i lägenheten är avslöjande.
Jag överför de slitna listerna, golvens repor och det kalla dagsljuset till att bli symboler över hur jag är, hur jag levt mitt liv.
Det saknar proportioner.
Till och med i mitt tillstånd av självömkan inser jag att det saknar proportioner.
Det svartvita tänkandet är inskränkande. Jag tänker att min blick har flera skiftningar än svart och vitt. Jag tänker att det inte går att lita på mina tankar. Jag tänker att färgskalan är opålitlig. Jag tänker att inskränktheten är en tillfällig oinbjuden gäst som inte ska få för mycket näring.
Jag ska ägna mig åt fiktionen istället för att jämföra mig med ett slitet parkettgolv tills det är dags att börja gasa igen. Jag tänker att det är en otrolig tur att vi har fiktion - att alla dessa berättelser om liv som jag inte lever  finns.

Plötsligt. Mitt i steget stannar jag upp. Ett minne har hunnit i fatt mig. En händelse som varit glömd och nedbäddad dyker oväntat upp. Jag välkomnar det inte utan tar emot det med en stilla förvåning.
- Åhå tänker jag. På det viset
Jag tycker om glömska. Det är en form av sortering som kan vara vilsam. Men det är värre att bli av med dessa objudna minnesgäster. Det verkar som om dom stannar när dom väl bestämt sig för att komma upp till ytan. Men vi får väl hitta ett sätt att leva ihop. Minnena och jag.

Det ligger i luften

Det finns omotiverat en längtan efter höst hos mig. En vilja att ha ylle på mig. En längtan efter krispigheten i luften på morgonen när jag sitter på cykeln. En glädje i färgprakten som kommer.
Just nu en väntan på ett omslag. En aning om förändringen som vi vet kommer. En längtan framåt samtidigt som sommaren dröjer kvar och jag ännu inte vant mig vid att gå till arbetet och vara inomhus.

Augustikvällar är som en smekning eller en käftsmäll.
Kvällarnas sammetslena mörker dansar med dagarnas
soldränkta timmar.
Det finns ett lugn när lunken återvänder när vi återigen går och lägger oss i tid och går upp i otid.
Det finns ett vemod över det vi lämnar.
Det finns ett stänk av hopp över det vi går mot.
Det finns ett lugn då förhoppningarna över det efterlängtade antingen infriats eller tvärtom.
Augusti.