Att blicka bakåt men att tänka framåt.

Jag har städat ett förråd där minnena var staplade på varandra. Vi kastade och sorterade; glas, papper, brännbart, metall. Där fanns gamla studieböcker, skrivhäften, pussel, spel, dockserviser, porslin, julprydnander - allt i en osorterad men ibland sorterad röra. Jag öppnade ett lock till en kartong och upptäcker en låda med brev, i en korg ligger min första Kodak instamatic kamera och ett gammalt id kort.

Det är min barndom och mina rötter jag håller på att rensa i när vi går igenom mammas hus. Vi är rationella. Jag är också rationell men det frestar på. Jag blir känslosam och melankolisk över tiden och vårt förhållande till tingen. Det är ju inte dockan i sig från 1967 som gör mig ledsen, det är hur tiden går och känslan av att inte veta vart den har tagit vägen och hur jag förvaltat den som drabbar mig. Jag vill stanna där ett tag - bland  gamla papper och minnen samtidigt vill jag bara ha det klart, vara rationell och inte dyka ner i minnets brunn. Kluvna och  motsägelsefulla känslor som egentligen inte handlar om sakerna i sig utan om minnen, kärlek och  barndom.