Nattlig oro

En oro griper mig och jag fastnar i dess grepp oförmögen att strävja den. Vad oroar jag mig för? Jag lider med K:s ofattbara sorg som är för stor att skriva om. Jag drabbas av existentiell ångest över det oförutsägbara livets skörhet och smärtan i att leva. Det är för stort. Jag vill inte lämna min dotter. En irrationell oro har gripit tag i mig där jag är så rädd att förlora henne eller hon oss. Det finns ingen reell hotbild bara en molande känsla baserad på en nära väns ofattbara förlust.

De finns!

Mellanrummen finns i tillvaron. De finns. Det är bara så lätt att inte märka dom. Att låta dom passera obemärkt och obetänksamt låta dom gå sin väg utan att se dom. Kanske är det i själva verket så det ska vara. I min värld, i min tanke så finns det en vila i mellanrummet som är nödvändig. Dagarna avlöser varandra och tankarna stormar inte fram, känslorna är i balans och kropp och själ hänger ihop på en sätt som duger.
Inga passioner. Inga depressioner. Bara harmoni i vardagen då det svåraste besluten handlar om att välja middagsmat.