Väntan

Jag befinner mig i ett mellanläge. Jag ska börja något nytt och lämna något tryggt och vant. Och i väntans tider slits jag mellan förväntan och oro. Ena benet vill ta klivet framåt, nästa steg, framåt, uppåt. Det andra tvekar. Ett steg framåt två steg bak, tre steg fram. Tiden trippar framåt och jag börjar nedräkningen och inser att jag gör saker för sista gången.

Väntan

Plötsligt händer det. Hjulen lossnar från leran och rullar upp på vägen igen. Robban Broberg sa " bättre att vara ute på hal is och ha det glatt än att gå i lera och sörja". Det är lite så jag känner just nu när jag vet att min känsla av stagnation kommer att bytas ut mot förändring utveckling och mycket hal is. 

Leva livet

Det är vardag och sen är det helg ungefär som 5:2. Det gäller att leva sitt liv i vardag som helg i med och motvind. Men att landa i en lördag som bara är fylld av skön stämning lugn gemenskap och harmoni är som balsam i ett trassligt hår. 

I väntan på...

Det är kallt på morgnarna men fortfarande strålande klart och fint på dan. Vi rustar ändå för höst. Affärerna är fyllda av varma jackor tjocka tröjor dova färger. Löven skiftar med röda stänk i fortfarande gröna lövverk. Jag bromsar lite o dröjer mig kvar i sensommaren. Jag vet inte riktigt vad som väntas av mig denna höst eller vad som väntar mig. Jag har inga förväntningar men hyser ändå en sorts tilltro till att allt ska gå bra. Det finns ändå stråk av tristess och sorgsenhet. Jag försöker vara där jag är men längtar ändå bort. Både från platsen där jag är och mig själv.

Pärlbandet av dagar

Semestern är slut. Arbetet väntar. Jag väntar. På att börja. Jag känner olust. Eller i allafall brist på lust. Jag vill inte leverera, vill inte prestera, vill inte diskutera agera interagera. Jag vill inte in i möteskarusellen, epostfällan, diskussionerna, prestigen, kampen. Jag vill bara vara. Jag vill inte bli  sedd och bedömd och jämförd. Jag vill vara i min bubbla. I min familj. Motståndet är kompakt. Jag försöker lucka upp det. Jag försöker tänka att allt ska bli bra. Jag försöker tänka positivt. Jag försöker vara full av förströstan och tillit men lyckas inte så bra. Det finns ett svårmod nästan melankoli hos mig denna dag som jag har svårt att formulera mig kring. Jag vankar av och an. Jag finner inte ro. Rastlösheten river i mig. Suckarna ackompanjerar mina steg och jag är en plåga inte bara för mig själv utan alla i min omgivning påverkas. Tom katten sneglar surt på mig. Det är överdrivet. Det är okontrollerbart. Jag äter choklad och är inåtvänd och svåråtkomlig. Låt mig vara. Jag måste hantera denna oproportionerliga reaktion på egen hand.

Nattlig oro

En oro griper mig och jag fastnar i dess grepp oförmögen att strävja den. Vad oroar jag mig för? Jag lider med K:s ofattbara sorg som är för stor att skriva om. Jag drabbas av existentiell ångest över det oförutsägbara livets skörhet och smärtan i att leva. Det är för stort. Jag vill inte lämna min dotter. En irrationell oro har gripit tag i mig där jag är så rädd att förlora henne eller hon oss. Det finns ingen reell hotbild bara en molande känsla baserad på en nära väns ofattbara förlust.

De finns!

Mellanrummen finns i tillvaron. De finns. Det är bara så lätt att inte märka dom. Att låta dom passera obemärkt och obetänksamt låta dom gå sin väg utan att se dom. Kanske är det i själva verket så det ska vara. I min värld, i min tanke så finns det en vila i mellanrummet som är nödvändig. Dagarna avlöser varandra och tankarna stormar inte fram, känslorna är i balans och kropp och själ hänger ihop på en sätt som duger.
Inga passioner. Inga depressioner. Bara harmoni i vardagen då det svåraste besluten handlar om att välja middagsmat.

Rullar tår

Ligger i en furustuga och rullar tår i väntan på bröllop, fest mat och vin när finaste brorsdottern gifter sig. Snart är det dags att hänga på sig den solglula klänningen och glädjas åt lyckan!

Dagarna går så fort

Kanske är det på grund av helvetesvintern som det känns som om sommarens dagar rinner eller snarare forsar fram i en hastighet som gör det svårt att hitta styrfart i. Jag följer med så gott jag kan men tycker samtidigt att jag står vid sidan om och tittar på utan att riktigt förstå vad som händer. Kanske är det vårens sorg som gör att jag känner mig så långsam. Rosorna doftar och blommorna blommar och dagarna går oavsett om jag tycker mig hänga med eller inte. 

En stunds vila

Det gäller som bekant att gripa tag i ögonblicken. Efter mammografi efter träning efter kaffe så tar jag mig tid att bara sitta. Surret från kylskåpet och kattens svaga kurrande är sövande. En liten stund bara innan jag ska ta mig till jobbet. Jag är lugn. Jag är trött. Jag mår fint.

Att vara...

Jag cyklar omkring i 1000 nyanser av grönt. Ständigt i rörelse. Sällan i stillhet. Dagarna avlöser varandra utan paus. Tanken vilar inte och tröttheten lurar bakom stängda ögonlock. Nätterna erbjuder mig en orolig sömn där jag dras upp mot ytan fler än en gång. Men jag orkar. Jag känner ingen oro. Jag känner ingen ro. Jag längtar efter ett annat tempo och ett annat temperament. Temperaturen kunde även den förändras. Jag skulle vilja att någon berättade för mig vad jag ska göra med resten av mitt liv. 

Rummets rymd

Mellanrum kanske är ett tillstånd, en mental paus, en språklig förklaring, en beskrivning av en plats eller känsla. Men när mellanrummet plötsligt är rummet där du befinner dig börjar det rumsligt kännas trångt. Längtan efter en balkong, ett sovrum, en balsal eller ett stort lantkök kan bli stor. Förändringens vind skulle behöva blåsa. Men jag kan inte öppna fönstret....

Mellan allt och ingenting

Jag cyklar. Fram och tillbaka. På cykelvägar så tjocka av vinterns grus att man tror det är en grusväg . Cyklar fram och åter. Ibland med vinden i ryggen i bland i bitande motvind. Jag cyklar. Det får mig att leva. Att trampa. Fram och åter. Den bästa belöningen är att tänka medan cyklandes sker nästan automatiskt. Det är nästan en sorts lycka - stillsam vardaglig sådan.

Död

Inget mellanrum.
Tre bokstäver i ett ord.
Ett Ö mellan två strama D
Ordet  Död.
Ett palindrom.
Inget mellanrum
Tomheten börjar sjunka in.
Aldrig mer.

Inte bara tomrum

Livet går vidare. Någon sorts vår är här. Vitsipporna blommar. Blåsipporna glimtar bland torra löv. Jag cyklar och gråter. Jag somnar så fort jag sitter ner. Min trötthet överskuggar all min fritid. Allt går bra. Jag funkar fint i vardagen men en gastkramande och ödslig tomhet griper tag i mig när jag minst anar. Min mamma min älskade fina mamma.

Tomrum

Inget mellanrum när rummet är tomt.
Att förlora en mamma är något att förhålla sig till.
Kanske ständigt.
Jag fortsätter med mitt liv och det går bra. Varje dag går jag upp. På nätterna sover jag när inte tankarna håller mig vaken. Men när som helst kommer tårarna. Mitt känsloliv är opålitligt. Min trötthet känns kronisk.
Imorgon är den stora dagen.
Imorgon är det kyrkan och psalmer och farväl.
Imorgon börjar en ny tid i det som kallas sorgearbete.
Det är ett arbete att jobba med existentiella frågor. Att brottas med det förflutna nuet och vardandet.
Att minnas. Att känna. Att sakna. Att inte få svar på sina frågor. Att vara den äldsta. Att ångra det jag inte sagt, det jag inte gjort, det jag inte frågat. Att mitt i allt även känna ett stråk av lättnad. Att bilderna av sorg är individuella och våra olika sätt att möta den skiljer sig åt. Det finns inga rätt och inga fel. Du är ensam även om du är omgiven av nära.

När tiden inte räcker

Tidern rusar och går samtidigt långsamt. Vår mamma är gammal och sjuk. Långsamt rinner livet ifrån henne. Långsamt förlorar jag min mamma. Min sorg är tung och långvarig. Jag har sörjt henne i flera år.  Sörjt hennes förlorade förmågor, lidit med hennes smärta, kastats mellan förtvivlan oro och hopplöshet. Det finns inte mycket jag kan göra . Nu är vi vid den sista tröskeln men ingen vet hur länge vi ska stå där på tröskeln och vänta. Väntan är oviss och svår. Vår mamma ligger där i sängen kanske utan så mycket smärta och oro men bortanför kontakt. Vi säger hej och och hon känner igen mig och sen somnar hon och glider in i en annan värld.
Kvar står jag vid sidan om oförmögen att hjälpa.
Jag ger henne saft och vatten att dricka genom sugrör.
Jag smörjer hennes torra läppar. Jag klappar hennes torra kinder och stryker hennes hår. Jag kramar hennes hand och hon ser ibland på mig med trötta ögon. Efter ett kort tag smiter jag ut genom dörren. Jag orkar inte möte döden som finns som en skuga i rummet.. Jag vet inte hur jag ska hantera tystnaden., ordlösheten, kontaktlösheten.

Årets första dag

Ibland kan den första dagen i januari präglas av en viss högtidlighet. Jag ger dagen en betydelse och går omkring med en känsla av att detta obefläckade rena år måste formas i detta nu. I själva verket är dagen ofta präglad av trötthet och vissa efterdyningar av ett nyårsfirande som innehöll drinkar,vin och mousserande vin allt för sent på kvällen.

I år har känslan av högtidlighet inte funnits med alls. Vi har promenerat i det gråa vädret och sett de smutsiga snöhögarna smälta och gruset samlas på gångvägar och gator. Det porlade så vi fick en känsla av att våren väntar. Och det gör den även om det är ett tag tills dess.

En liten paus för reflektion unnar jag mig denna kväll då jobbet väntar mig imorgon. Denna ledighet är slut nu.
Jag tar med mig mina nya anteckningsböcker till jobbet och börjar med tomma blad. Det är symboliskt så det räcker. Gott så.