Denna dag

Det är synd om människorna.
Det är svårt att handskas med tillvaron.
Det är även underbart att vara människa och fantastiskt att leva. Det beror på vilka perspektiv man har. Vilket utsiktstorn man tittar från. Det kan även bero på hur sikten är den dagen, dagsljus, dimma, dis...
Det kan även ha att göra med vilka glasögon man bär och om man överhuvudtaget har kommit ihåg att sätta på sig glasögonen.
Just nu är det en djävla sörja.
Just nu är det många kring mig som klafsar omkring i leran.
Jag borde lyssna. Jag borde förstå. Jag borde vara en bättre människa men allt jag vill är att skrika.
Jag borde kanske även sörja att människor som står mig nära mår dåligt.
Den nya folksjukdomen att må dåligt på obestämda eller bestämda vis är smittsam. Jag ska inte förta någons smärta men perspektiven blir galna emellanåt. Att må dåligt blir ett sätt att konversera:  Låt oss jämföra hur dåligt vi mår!
Att vara ledsen jämställs med ångest. Oro jämställs med ångest. Nojor över att inte duga, inte räcka till, inte leva upp till förväntningar tillåts breda ut sig och ta proportioner som inte står i proportion till verkligheten.
Känslorna tar över och styr och ställer över oss på ett sätt som inte är rimligt. Ibland måste man lite till vad man hör. Man måste ta in vad man ser. Vi har fått en hjärna. Hjärnan kan resonera logiskt. Vi behöver inte marinera oss i självömkans förrädiska spegelyta.

När jag stannar upp, när jag bromsar farten och lutar mig tillbaka så händer något.
Just nu ofrivilligt parkerad i vår soffa för mina luftrör värker och huvudet sprängs men ändå - jag är där jag är.
Vad händer?
Tankarna virvlar i en nedåtgående spiral. Svindlande snabbt, obarmhärtigt, oförsonligt.
Redan svag blir jag ännu svagare.
Dagsljuset i lägenheten är avslöjande.
Jag överför de slitna listerna, golvens repor och det kalla dagsljuset till att bli symboler över hur jag är, hur jag levt mitt liv.
Det saknar proportioner.
Till och med i mitt tillstånd av självömkan inser jag att det saknar proportioner.
Det svartvita tänkandet är inskränkande. Jag tänker att min blick har flera skiftningar än svart och vitt. Jag tänker att det inte går att lita på mina tankar. Jag tänker att färgskalan är opålitlig. Jag tänker att inskränktheten är en tillfällig oinbjuden gäst som inte ska få för mycket näring.
Jag ska ägna mig åt fiktionen istället för att jämföra mig med ett slitet parkettgolv tills det är dags att börja gasa igen. Jag tänker att det är en otrolig tur att vi har fiktion - att alla dessa berättelser om liv som jag inte lever  finns.