Det är synd om människorna.
Det är svårt att handskas med tillvaron.
Det är även underbart att vara människa och fantastiskt att leva. Det beror på vilka perspektiv man har. Vilket utsiktstorn man tittar från. Det kan även bero på hur sikten är den dagen, dagsljus, dimma, dis...
Det kan även ha att göra med vilka glasögon man bär och om man överhuvudtaget har kommit ihåg att sätta på sig glasögonen.
Just nu är det en djävla sörja.
Just nu är det många kring mig som klafsar omkring i leran.
Jag borde lyssna. Jag borde förstå. Jag borde vara en bättre människa men allt jag vill är att skrika.
Jag borde kanske även sörja att människor som står mig nära mår dåligt.
Den nya folksjukdomen att må dåligt på obestämda eller bestämda vis är smittsam. Jag ska inte förta någons smärta men perspektiven blir galna emellanåt. Att må dåligt blir ett sätt att konversera: Låt oss jämföra hur dåligt vi mår!
Att vara ledsen jämställs med ångest. Oro jämställs med ångest. Nojor över att inte duga, inte räcka till, inte leva upp till förväntningar tillåts breda ut sig och ta proportioner som inte står i proportion till verkligheten.
Känslorna tar över och styr och ställer över oss på ett sätt som inte är rimligt. Ibland måste man lite till vad man hör. Man måste ta in vad man ser. Vi har fått en hjärna. Hjärnan kan resonera logiskt. Vi behöver inte marinera oss i självömkans förrädiska spegelyta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar