När jag stannar upp, när jag bromsar farten och lutar mig tillbaka så händer något.
Just nu ofrivilligt parkerad i vår soffa för mina luftrör värker och huvudet sprängs men ändå - jag är där jag är.
Vad händer?
Tankarna virvlar i en nedåtgående spiral. Svindlande snabbt, obarmhärtigt, oförsonligt.
Redan svag blir jag ännu svagare.
Dagsljuset i lägenheten är avslöjande.
Jag överför de slitna listerna, golvens repor och det kalla dagsljuset till att bli symboler över hur jag är, hur jag levt mitt liv.
Det saknar proportioner.
Till och med i mitt tillstånd av självömkan inser jag att det saknar proportioner.
Det svartvita tänkandet är inskränkande. Jag tänker att min blick har flera skiftningar än svart och vitt. Jag tänker att det inte går att lita på mina tankar. Jag tänker att färgskalan är opålitlig. Jag tänker att inskränktheten är en tillfällig oinbjuden gäst som inte ska få för mycket näring.
Jag ska ägna mig åt fiktionen istället för att jämföra mig med ett slitet parkettgolv tills det är dags att börja gasa igen. Jag tänker att det är en otrolig tur att vi har fiktion - att alla dessa berättelser om liv som jag inte lever  finns.