Plötsligt. Mitt i steget stannar jag upp. Ett minne har hunnit i fatt mig. En händelse som varit glömd och nedbäddad dyker oväntat upp. Jag välkomnar det inte utan tar emot det med en stilla förvåning.
- Åhå tänker jag. På det viset
Jag tycker om glömska. Det är en form av sortering som kan vara vilsam. Men det är värre att bli av med dessa objudna minnesgäster. Det verkar som om dom stannar när dom väl bestämt sig för att komma upp till ytan. Men vi får väl hitta ett sätt att leva ihop. Minnena och jag.

Det ligger i luften

Det finns omotiverat en längtan efter höst hos mig. En vilja att ha ylle på mig. En längtan efter krispigheten i luften på morgonen när jag sitter på cykeln. En glädje i färgprakten som kommer.
Just nu en väntan på ett omslag. En aning om förändringen som vi vet kommer. En längtan framåt samtidigt som sommaren dröjer kvar och jag ännu inte vant mig vid att gå till arbetet och vara inomhus.

Augustikvällar är som en smekning eller en käftsmäll.
Kvällarnas sammetslena mörker dansar med dagarnas
soldränkta timmar.
Det finns ett lugn när lunken återvänder när vi återigen går och lägger oss i tid och går upp i otid.
Det finns ett vemod över det vi lämnar.
Det finns ett stänk av hopp över det vi går mot.
Det finns ett lugn då förhoppningarna över det efterlängtade antingen infriats eller tvärtom.
Augusti.