Landskapet passerar förbi

Landskapet passerar förbi mitt tågfönster. Det har iklätt sig sina nya gröna kläder fortfarande fräscha och orörda. Maskrosor, midsommarblomster, smörblommor, hundkex blandas ned syren och hägg och det finns liksom inga mellanrum utan allt genast. Det finns inte så många mellanrum hos mig heller. Men jag har inga nya kläder att pråla med. 

Våren

Sommarvärme idag. Allt går så fort. Tiden, årstiderna, vårblommorna som vissnar, liljekonvaljerna som redan är utslagna. Mitt vårrus har uteblivit i år. Jag är långt ifrån ett rus, det är inte ens en liten strilande stråle av bubblig glädje. Jag konstaterar att det går framåt. Jag hänger med. Jag tycker grönskan är vacker. Jag är glad över koltrastarnas sång. Jag har plockat de första blåsipporna och satt i äggkopp på köksbordet och följt utvecklingen. Kastanjen utanför vårt köksfönster blommar. Ståtligt. Våren är en svår och hoppfull tid omöjlig att tävla mot, hopplös att jämföra sig med. Den känns krävande i all sin ljuvlighet.