Tiden där jag som mamma kunde ordna är borta

Helger kommer och går. Tiden blir en annan när väckarklockan inte väcker mig när mejlen vilar och jag har tid för annat än jobb. En fest, en utflykt till en bror, promenader och utsikt över ett grått och stilla hav i havsskrud. Lejongult, brunt, stänk av rött, gråa klippor, leriga stigar, mat och prat. Ett mellanrum mellan två veckor, en helg, en bit av mitt liv.

Jag tänker sällan på vem jag är - det är som det är - nu i denna tid när jag är + 50. Jag tänker ofta på vad jag vill. Det är svårt att hitta svar på. Vem jag är och vad jag vill kanske hör ihop men de mer existensiella frågorna har klingat av. Jag ser på de unga i min familj och lider med deras kval. Jag hör meningar, lösryckta tankar och känslor som jag känner igen och som handlar om deras förhoppningar, kval och livsfrågor. Jag ser min vackra dotter och jag önskar henne väl. Jag önskar henne allt gott. Jag vill hennes bästa. Och jag kan inte riktigt nå henne där hon är nu i sorg och vånda över tillvaron. Det smärtar henne och det smärtar mig. Tiden där jag som mamma kunde ordna är borta. Hon måste ta sina egna strider, leva sitt svårmod, hitta sin glädje. Jag försöker gå bredvid henne men min otillräcklighet är påtaglig.

Hur mås det idag?

Kommunikation mellan människor kanske är en av de svåraste utmaningarna vi har.
Att prata vardagligt, dela upplevelser, tankar känslor. Att tydligt kommunicera vad man vill. Att ta emot vad människor säger. Det finns så många hinder, vi hör vad vi vill, vi tolkar, vi missförstår.
Och ändå... så lyckas vi nästan varje dag att prata med varandra. Varje dag består av samtal, överenskommelser, skratt och känslor. Och ibland så händer det magiska att det verkligen klickar att samtalen flyter, tankar flödar och bägge parter känner sig starka, glada och förstådda.

Idag har inte varit en dag av det senare slaget. Det känns som jag vandrar omkring på ett minerat fält både hemma och på jobbet. Jag är rädd att trampa fel. Rädd för att utlösa minan som ligger nedgrävd någonstans på fältet osynlig och förrädisk. Det har varit en stum dag. Jag har pratat, men orden har inte studsat mellan väggarna, glädjen har varit frånvarande, Jag är rädd för utbrott. Jag är rädd för att missförstås. Jag är orolig för hur mina ord ska tolkas och förstås. Vem beror det på? Är det jag som sändare eller mottagaren som inte är kompatibla med varandra. Vad vet jag. Det är kväll och jag låter orden vila.

Att blicka bakåt men att tänka framåt.

Jag har städat ett förråd där minnena var staplade på varandra. Vi kastade och sorterade; glas, papper, brännbart, metall. Där fanns gamla studieböcker, skrivhäften, pussel, spel, dockserviser, porslin, julprydnander - allt i en osorterad men ibland sorterad röra. Jag öppnade ett lock till en kartong och upptäcker en låda med brev, i en korg ligger min första Kodak instamatic kamera och ett gammalt id kort.

Det är min barndom och mina rötter jag håller på att rensa i när vi går igenom mammas hus. Vi är rationella. Jag är också rationell men det frestar på. Jag blir känslosam och melankolisk över tiden och vårt förhållande till tingen. Det är ju inte dockan i sig från 1967 som gör mig ledsen, det är hur tiden går och känslan av att inte veta vart den har tagit vägen och hur jag förvaltat den som drabbar mig. Jag vill stanna där ett tag - bland  gamla papper och minnen samtidigt vill jag bara ha det klart, vara rationell och inte dyka ner i minnets brunn. Kluvna och  motsägelsefulla känslor som egentligen inte handlar om sakerna i sig utan om minnen, kärlek och  barndom.

I väntan på....

Jag väntar. På bättre tider. I väntan på det väntar jag i första hand på kvällen då jag ska se en dansföreställning. Jag är inte riktigt påkopplad. Nedkopplad. Inte avkopplad. Jag väntar. Väntar på att känna lust. Lust att ta itu med. Förändring. Men vet inte vilken förändring.
Små steg i ny riktning

Utnyttja tiden

Hemma och sjuk och jag tänker att jag borde utnyttja tiden. Till något annat än att ha ont i ryggen. Jag tänker att jag borde ta vara på dessa dagar som plötsligt finns. Jag tänker att jag borde reflektera. Jag tänker att jag borde skriva listor på vad jag vill, vart jag vill, vem jag är, lista styrkor svagheter, fundera över saker jag ska ta itu med och överhuvudtaget strukturera upp livet en smula. Nu när jag har tid.

Gör jag det? Nej naturligtvis inte. Självklart låter det sig inte göras. Jag är trött. Jag är sjuk. Jag har ont. Jag vill bara vara i ett annat tillstånd än det jag befinner mig i. Jag börjar dessutom tänka att jag har lagt listskrivandet bakom mig. Det känns inte som en bra väg för att gå framåt. Det känns som ett föråldrat system. Det känns som något en yngre version av mig själv höll på med. Den aktuella versionen av mig själv vet faktiskt inte riktigt hur hon hanterar olika saker av den karaktär som ovan beskrivits.

Att vara på väg.

Hur långt kan ett mellanrum vara för att kallas ett mellanrum?
När blir tiden mellan två tillstånd inte längre en tillfällighet utan snarare av permanent karaktär?
Jag vet inte.
Jag känner mig dock som jag är på väg bort från något utan att veta var mitt mål är.
Och det känns som jag varit på väg ett bra tag.