39 månader

Det är mer än 3 år sen mamma dog. Jag saknar henne. Sorgen är inte på något sätt akut. Saknaden strosar förbi ibland och stannar till en stund och går sen vidare. Det finns en smärta med att minnas. Det finns många varför som inte får svar. Det finns många outtalade känslor. Det finns många uttalade känslor av irritation som borde varit outsagda.

Men det är som det är och man kan inte fastna i minnets virrgångar. De skiftar beroende på tid. Jag försöker tänka att jag själv är på resa. Jag har gjort misstag och jag har gjort så gott jag kan och varje steg framåt betyder mer erfarenhet

Tänker jag just nu.

Tiden rasslar

Sommaren är här och springer på snabba fötter genom gräset utan att se sig om. Juni kom och midsommar har passerat och vi  står på toppen av årets ljusaste tid som så sakteliga börjar dra sig tillbaka. 

Dagarna avlöser varandra. 

Jag mår bra. Jag bär mina klänningar. Jag njuter av ljuset av tiden och ser fram emot min ledighet som väntar.

Landskapet passerar förbi

Landskapet passerar förbi mitt tågfönster. Det har iklätt sig sina nya gröna kläder fortfarande fräscha och orörda. Maskrosor, midsommarblomster, smörblommor, hundkex blandas ned syren och hägg och det finns liksom inga mellanrum utan allt genast. Det finns inte så många mellanrum hos mig heller. Men jag har inga nya kläder att pråla med. 

Våren

Sommarvärme idag. Allt går så fort. Tiden, årstiderna, vårblommorna som vissnar, liljekonvaljerna som redan är utslagna. Mitt vårrus har uteblivit i år. Jag är långt ifrån ett rus, det är inte ens en liten strilande stråle av bubblig glädje. Jag konstaterar att det går framåt. Jag hänger med. Jag tycker grönskan är vacker. Jag är glad över koltrastarnas sång. Jag har plockat de första blåsipporna och satt i äggkopp på köksbordet och följt utvecklingen. Kastanjen utanför vårt köksfönster blommar. Ståtligt. Våren är en svår och hoppfull tid omöjlig att tävla mot, hopplös att jämföra sig med. Den känns krävande i all sin ljuvlighet.