Att vara...

Jag cyklar omkring i 1000 nyanser av grönt. Ständigt i rörelse. Sällan i stillhet. Dagarna avlöser varandra utan paus. Tanken vilar inte och tröttheten lurar bakom stängda ögonlock. Nätterna erbjuder mig en orolig sömn där jag dras upp mot ytan fler än en gång. Men jag orkar. Jag känner ingen oro. Jag känner ingen ro. Jag längtar efter ett annat tempo och ett annat temperament. Temperaturen kunde även den förändras. Jag skulle vilja att någon berättade för mig vad jag ska göra med resten av mitt liv. 

Rummets rymd

Mellanrum kanske är ett tillstånd, en mental paus, en språklig förklaring, en beskrivning av en plats eller känsla. Men när mellanrummet plötsligt är rummet där du befinner dig börjar det rumsligt kännas trångt. Längtan efter en balkong, ett sovrum, en balsal eller ett stort lantkök kan bli stor. Förändringens vind skulle behöva blåsa. Men jag kan inte öppna fönstret....

Mellan allt och ingenting

Jag cyklar. Fram och tillbaka. På cykelvägar så tjocka av vinterns grus att man tror det är en grusväg . Cyklar fram och åter. Ibland med vinden i ryggen i bland i bitande motvind. Jag cyklar. Det får mig att leva. Att trampa. Fram och åter. Den bästa belöningen är att tänka medan cyklandes sker nästan automatiskt. Det är nästan en sorts lycka - stillsam vardaglig sådan.

Död

Inget mellanrum.
Tre bokstäver i ett ord.
Ett Ö mellan två strama D
Ordet  Död.
Ett palindrom.
Inget mellanrum
Tomheten börjar sjunka in.
Aldrig mer.

Inte bara tomrum

Livet går vidare. Någon sorts vår är här. Vitsipporna blommar. Blåsipporna glimtar bland torra löv. Jag cyklar och gråter. Jag somnar så fort jag sitter ner. Min trötthet överskuggar all min fritid. Allt går bra. Jag funkar fint i vardagen men en gastkramande och ödslig tomhet griper tag i mig när jag minst anar. Min mamma min älskade fina mamma.