Mellan allt och ingenting

Jag cyklar. Fram och tillbaka. På cykelvägar så tjocka av vinterns grus att man tror det är en grusväg . Cyklar fram och åter. Ibland med vinden i ryggen i bland i bitande motvind. Jag cyklar. Det får mig att leva. Att trampa. Fram och åter. Den bästa belöningen är att tänka medan cyklandes sker nästan automatiskt. Det är nästan en sorts lycka - stillsam vardaglig sådan.