Inget mellanrum när rummet är tomt.
Att förlora en mamma är något att förhålla sig till.
Kanske ständigt.
Jag fortsätter med mitt liv och det går bra. Varje dag går jag upp. På nätterna sover jag när inte tankarna håller mig vaken. Men när som helst kommer tårarna. Mitt känsloliv är opålitligt. Min trötthet känns kronisk.
Imorgon är den stora dagen.
Imorgon är det kyrkan och psalmer och farväl.
Imorgon börjar en ny tid i det som kallas sorgearbete.
Det är ett arbete att jobba med existentiella frågor. Att brottas med det förflutna nuet och vardandet.
Att minnas. Att känna. Att sakna. Att inte få svar på sina frågor. Att vara den äldsta. Att ångra det jag inte sagt, det jag inte gjort, det jag inte frågat. Att mitt i allt även känna ett stråk av lättnad. Att bilderna av sorg är individuella och våra olika sätt att möta den skiljer sig åt. Det finns inga rätt och inga fel. Du är ensam även om du är omgiven av nära.
