Kommunikation mellan människor kanske är en av de svåraste utmaningarna vi har.
Att prata vardagligt, dela upplevelser, tankar känslor. Att tydligt kommunicera vad man vill. Att ta emot vad människor säger. Det finns så många hinder, vi hör vad vi vill, vi tolkar, vi missförstår.
Och ändå... så lyckas vi nästan varje dag att prata med varandra. Varje dag består av samtal, överenskommelser, skratt och känslor. Och ibland så händer det magiska att det verkligen klickar att samtalen flyter, tankar flödar och bägge parter känner sig starka, glada och förstådda.
Idag har inte varit en dag av det senare slaget. Det känns som jag vandrar omkring på ett minerat fält både hemma och på jobbet. Jag är rädd att trampa fel. Rädd för att utlösa minan som ligger nedgrävd någonstans på fältet osynlig och förrädisk. Det har varit en stum dag. Jag har pratat, men orden har inte studsat mellan väggarna, glädjen har varit frånvarande, Jag är rädd för utbrott. Jag är rädd för att missförstås. Jag är orolig för hur mina ord ska tolkas och förstås. Vem beror det på? Är det jag som sändare eller mottagaren som inte är kompatibla med varandra. Vad vet jag. Det är kväll och jag låter orden vila.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar