Helger kommer och går. Tiden blir en annan när väckarklockan inte väcker mig när mejlen vilar och jag har tid för annat än jobb. En fest, en utflykt till en bror, promenader och utsikt över ett grått och stilla hav i havsskrud. Lejongult, brunt, stänk av rött, gråa klippor, leriga stigar, mat och prat. Ett mellanrum mellan två veckor, en helg, en bit av mitt liv.
Jag tänker sällan på vem jag är - det är som det är - nu i denna tid när jag är + 50. Jag tänker ofta på vad jag vill. Det är svårt att hitta svar på. Vem jag är och vad jag vill kanske hör ihop men de mer existensiella frågorna har klingat av. Jag ser på de unga i min familj och lider med deras kval. Jag hör meningar, lösryckta tankar och känslor som jag känner igen och som handlar om deras förhoppningar, kval och livsfrågor. Jag ser min vackra dotter och jag önskar henne väl. Jag önskar henne allt gott. Jag vill hennes bästa. Och jag kan inte riktigt nå henne där hon är nu i sorg och vånda över tillvaron. Det smärtar henne och det smärtar mig. Tiden där jag som mamma kunde ordna är borta. Hon måste ta sina egna strider, leva sitt svårmod, hitta sin glädje. Jag försöker gå bredvid henne men min otillräcklighet är påtaglig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar