Pärlbandet av dagar

Semestern är slut. Arbetet väntar. Jag väntar. På att börja. Jag känner olust. Eller i allafall brist på lust. Jag vill inte leverera, vill inte prestera, vill inte diskutera agera interagera. Jag vill inte in i möteskarusellen, epostfällan, diskussionerna, prestigen, kampen. Jag vill bara vara. Jag vill inte bli  sedd och bedömd och jämförd. Jag vill vara i min bubbla. I min familj. Motståndet är kompakt. Jag försöker lucka upp det. Jag försöker tänka att allt ska bli bra. Jag försöker tänka positivt. Jag försöker vara full av förströstan och tillit men lyckas inte så bra. Det finns ett svårmod nästan melankoli hos mig denna dag som jag har svårt att formulera mig kring. Jag vankar av och an. Jag finner inte ro. Rastlösheten river i mig. Suckarna ackompanjerar mina steg och jag är en plåga inte bara för mig själv utan alla i min omgivning påverkas. Tom katten sneglar surt på mig. Det är överdrivet. Det är okontrollerbart. Jag äter choklad och är inåtvänd och svåråtkomlig. Låt mig vara. Jag måste hantera denna oproportionerliga reaktion på egen hand.