Grönska

Just nu just i detta nu känner jag en sådan glädje över, våren, årstidernas cykel och att solen skiner. Enkelt. Grönt. 

Plikt

Ordet plikt förknippas inte med någonting positivt. Arbetsmoral låter inte heller bra. Lojalitet är ett vackert ord men associationerna är inte enbart positiva. 

- x är lojal och pålitlig kan tolkas som tråkig och fyrkantig.

Men här sitter jag nu på väg mot mitt arbete när jag kanske skulle vara hemma istället och de enda skälen jag kan komma på är plikt och arbetsmoral eftersom jag inte vill ställa in 3 av dagens 4 möten. Och jag känner mig ganska tråkig men lojal. Jag vet att ingen kommer att tacka mig för detta. Och det är kanske just detta som är knorren. Det jag gör måste jag stå för utan förväntan på att någon ska se mina "uppoffringar".

En söndag

Regnet smattrar och skvalar. Dagen har rullat på med en blöt och kall promenad som enda avbrott. Kroppen värker och kanske är jag på väg att bli sjuk och när lederna värker så blir den mentala kraften försvagad. En ynklig dag utan en gnista till lust. Så kan det vara. En paus, en mellandag, en möjlighet till återhämtning men utan ro. Ibland är det så. Regn. Majregn och kyla. Olust istället för lust. Det är också en dag.

Blåsigt

Det blåser en kylig motvind genom stan när jag skyndar till tåget. En fredag i mitten av maj, en dag när de som kan tar ledigt. Ögon kliar. Huvudet är tungt. Näsan är täppt. Våren är vacker trots en värme som uteblir. Det är motvind även i mitt huvud. Jag hittar inte lä. Mina tankar går i moll, går runt, står stilla, trampar vatten. Det finns inte mycket luft under vingarna när ruggugglan är igång. Jag drömmer om att kliva av. Drömmer om skogen. Om grön mossa. Jag drömmer om storstadspuls och skratt. 

Jag måste putsa mina fjädrar. Och innan kraften kommer ska jag avvakta och inte acceptera. Jag gör mitt bästa även om jag inte tycker det är bra nog.

Väntan

Jag är inte säker på vad jag håller på med. Jag jobbar. Jag pendlar. Jag tänker mycket. Ofta sorgsna tankar. Jag promenerar. Jag läser. Jag tittar på tv. Jag slösurfar. Jag drömmer om hus. Jag håller näppeligen kontakt med vänner. Jag talar varje dag med min psykiskt sjuka bror. Jag lever mitt liv men vet inte riktigt vilken riktning det är på väg mot. Har jag tappat riktningen? Är kartan borta? Kompassen trasig? Det känns lite så.