Nattlig oro

En oro griper mig och jag fastnar i dess grepp oförmögen att strävja den. Vad oroar jag mig för? Jag lider med K:s ofattbara sorg som är för stor att skriva om. Jag drabbas av existentiell ångest över det oförutsägbara livets skörhet och smärtan i att leva. Det är för stort. Jag vill inte lämna min dotter. En irrationell oro har gripit tag i mig där jag är så rädd att förlora henne eller hon oss. Det finns ingen reell hotbild bara en molande känsla baserad på en nära väns ofattbara förlust.

De finns!

Mellanrummen finns i tillvaron. De finns. Det är bara så lätt att inte märka dom. Att låta dom passera obemärkt och obetänksamt låta dom gå sin väg utan att se dom. Kanske är det i själva verket så det ska vara. I min värld, i min tanke så finns det en vila i mellanrummet som är nödvändig. Dagarna avlöser varandra och tankarna stormar inte fram, känslorna är i balans och kropp och själ hänger ihop på en sätt som duger.
Inga passioner. Inga depressioner. Bara harmoni i vardagen då det svåraste besluten handlar om att välja middagsmat.

Rullar tår

Ligger i en furustuga och rullar tår i väntan på bröllop, fest mat och vin när finaste brorsdottern gifter sig. Snart är det dags att hänga på sig den solglula klänningen och glädjas åt lyckan!

Dagarna går så fort

Kanske är det på grund av helvetesvintern som det känns som om sommarens dagar rinner eller snarare forsar fram i en hastighet som gör det svårt att hitta styrfart i. Jag följer med så gott jag kan men tycker samtidigt att jag står vid sidan om och tittar på utan att riktigt förstå vad som händer. Kanske är det vårens sorg som gör att jag känner mig så långsam. Rosorna doftar och blommorna blommar och dagarna går oavsett om jag tycker mig hänga med eller inte. 

En stunds vila

Det gäller som bekant att gripa tag i ögonblicken. Efter mammografi efter träning efter kaffe så tar jag mig tid att bara sitta. Surret från kylskåpet och kattens svaga kurrande är sövande. En liten stund bara innan jag ska ta mig till jobbet. Jag är lugn. Jag är trött. Jag mår fint.

Att vara...

Jag cyklar omkring i 1000 nyanser av grönt. Ständigt i rörelse. Sällan i stillhet. Dagarna avlöser varandra utan paus. Tanken vilar inte och tröttheten lurar bakom stängda ögonlock. Nätterna erbjuder mig en orolig sömn där jag dras upp mot ytan fler än en gång. Men jag orkar. Jag känner ingen oro. Jag känner ingen ro. Jag längtar efter ett annat tempo och ett annat temperament. Temperaturen kunde även den förändras. Jag skulle vilja att någon berättade för mig vad jag ska göra med resten av mitt liv. 

Rummets rymd

Mellanrum kanske är ett tillstånd, en mental paus, en språklig förklaring, en beskrivning av en plats eller känsla. Men när mellanrummet plötsligt är rummet där du befinner dig börjar det rumsligt kännas trångt. Längtan efter en balkong, ett sovrum, en balsal eller ett stort lantkök kan bli stor. Förändringens vind skulle behöva blåsa. Men jag kan inte öppna fönstret....